ConcerTour
Rådgivning +49 (0)6751 – 8554657 Montag bis Freitag: 10 bis 17 Uhr info@concertour.de

Press

Italienska arior och slängkyssar: Jonathan Tetelman gör debut i Elbphilharmonie

Publicerad: 04.07.2025 kl. 16.40

Vissa kallar den chilensk-amerikanske tenoren Jonathan Tetelman den nya stjärntenoren, andra rentav den nye Pavarotti. På torsdagskvällen gjorde han sin debut i Elbphilharmonie. Det var den första av sammanlagt tre konserter i Tyskland.

av Marcus Stäbler, Miriam Stolzenwald

Elbphilharmonie i Hamburg är slutsåld till sista plats – och till och med mer därtill. Några i publiken sitter bakom orkestern på scenen. Alla har kommit för att höra tenoren Jonathan Tetelman tillsammans med Hamburger Camerata under ledning av Frédéric Chaslin. På programmet står tenorarior ur stora operor av Verdi, Puccini, Ponchielli och Mascagni.

Ett sprakande klangvälde – nästan till smärtgränsen

Jonathan Tetelman gör snabbt klart att en fenomenal sångare med otrolig utstrålning står på scenen. När han öppnar upp i sången sprakar vissa toner riktigt härligt mot trumhinnan – så som det bara händer med de allra bästa sångarna. Det där sprakandet strax före smärtgränsen: Underbart! Jonathan Tetelman har dessutom en mycket vacker mörk klangfärg, något baritonalt, en varm förankring i rösten.

Rätt röst för den italienska repertoaren

Innan Jonathan Tetelman påbörjade sin karriär som sångare tjänade han i tre år sitt uppehälle som DJ på diskotek och klubbar på Manhattan.

Tetelman gestaltar ariorna med smak. I hans röst finns också det kvidande, snyftande draget som den italienska repertoaren kräver. Han är inte den typ av tenor som visar upp vad som sitter i strupen, utan han sjunger fint och vackert. Därmed imponerar han på publiken.

Tetelman har gjort sig ett internationellt namn och sjunger partier som Alfredo i „La Traviata“ eller Pinkerton i „Madame Butterfly“ på hus som Royal Opera House Covent Garden och Metropolitan Opera. Framför allt har Jonathan Tetelman gjort sig ett namn som Puccini-sångare. Puccini stod också på programmet i Elbphilharmonie, tillsammans med andra välkända arior. Under första halvlek sjunger tenoren först enbart Verdi, under andra halvlek följer ytterligare italienska tonsättare med Ponchielli, Mascagni och till sist Puccini. Det är passande, eftersom han har precis rätt röst för den här repertoaren.

De ständiga växlingarna mellan olika arior var tröttsamma

Principiellt ganska problematiskt, som på de flesta av dessa stjärnkvällar med berömda sångare, är programmets lappteckesaktiga karaktär: utdrag ur de mest skilda operor sätts ihop. Ett ständigt, ibland ansträngande fram och tillbaka – inte bara innehållsmässigt, utan även på scenen. Tenoren sjunger en aria, går sedan av, därefter spelar orkestern en uvertyr eller ett mellanspel, tenoren går in igen, det blir ny applåd, han sjunger ännu en aria på tre, fyra minuter och går av igen, och så vidare. På så vis uppstår aldrig någon riktig stor spänningsbåge. Tröttsamt i längden, särskilt som orkestern inte precis gör sig förtjänt av beröm. Det ändrar dock ingenting i att Jonathan Tetelman sjunger varje enskilt stycke mycket vackert.

Applådstorm i publiken

Publiken är hänförd av Jonathan Tetelman. Redan efter den första arian utbryter en jättelik storm av bravorop, och redan före pausen kommer det första extranumret: Tetelman har uppenbarligen stor lust att sjunga Verdi-arian „Di quella pira“ en gång till direkt. Den goda stämningen stegras till och med mot slutet av konserten: Vid det sista utropet „vincerò“ i arian „Nessun dorma“ bryter publikens applådstorm ut redan under orkesterns efterspel.

Charmerande tenorgester

För tenoren Jonathan Tetelman är kvällen en enorm framgång, som han hanterar sympatiskt och skickligt. Han sjunger åt olika håll på scenen, än framåt, än åt vänster, åt höger, bakåt. Till slut kastar han slängkyssar till publiken – en av många små tenorgester som han låter flöda in med stor charm och nonchalans. Under ett extranummer går han förbi de människor som sitter bakom honom på scenen och sjunger direkt till dem. Han vet hur man vinner publiken och har märkbart roligt åt det. En stor debut.